Människans erövring av rymden
De ryska triumferna
Året var 1957 och datumet den 4 oktober. Sovjetiska vetenskapsmän och tekniker hade arbetat hårt för att uppnå sitt mål och nu var tiden inne. Att västvärlden inte tagit ”kommunistfolket” på allvar gjorde inte triumfen mindre. , världens första konstgjorda satellit sändes upp i omloppsbana runt jorden och inledde därmed rymdkapplöpningen som skulle sluta med att amerikanarna sände människor till månens yta år 1969. USA:s första satellit sköts upp under våren 1958, men då hade Sovjet redan sänt iväg Sputnik 2 med hunden Lajka ombord. Amerikanarna var klart på efterkälken.
Dråpslaget för den amerikanska rymdflygstyrelsen, NASA, kom den 12 april 1961. Löjtnanten och kosmonauten sändes som första människa ut i omloppsbana kring Moder Jord. Farkostens namn var Vostok och i den fullbordade Gagarin ett varv runt vår planet på 89 minuter. Nitton minuter senare var han tillbaka på jorden – glad och välbehållen.
I Vita Huset i Washington mottog en bekymrad president nyheten om den sovjetiska triumfen. Han, , var fast besluten att inte låta kommunisterna få behålla sitt försprång. Dessutom var han säker på att amerikanerna kunde uppnå något som var bättre. Hans rådgivare i frågan var inte sena att utnyttja presidentens irritation över det inträffade och snart hade NASA blivit beviljade de anslag de behövde för att sätta planerna i verket. Nu siktade man inte bara på att få en amerikan i omloppsbana runt jorden, utan det ultimata målet var en bemannad månlandning. President Kennedy gjorde sitt berömda uttalande, om att man skulle uppnå detta mål före utgången av sextiotalet: ”Jag anser att vår nation bör förbinda sig att uppnå målet att landa en människa på månen och återbörda henne i säkerhet till jorden, innan detta årtionde är till ända.”
USA:s förste astronaut hette och var sjöofficer med kommendörkaptens grad. Han sköts aldrig ut i omloppsbana runt jorden, men nådde den 5 maj 1961 en höjd av 186 kilometer över dess yta. Enligt amerikanska mått förlänas alla som uppnår en höjd av minst 80 km astronautstatus. Härav följer att även en del piloter på raketflygplanet X-15 fick denna titel. Shepard följdes av sin kollega , Gus kallad, som gjorde om bravaden några veckor senare. Dock höll det hela på att sluta på ett förfärligt sätt då utgångsluckan sprängdes bort vid landningen och kapseln började vattenfyllas. Inget gott omen för astronaut Grissom…
Amerikanarna gavs dock ingen tid att glädjas åt sina nyblivna astronauter. Den 6 augusti samma år sköt Sovjet upp majoren i omloppsbana och denne blev sålunda den andra människan i rymden. Till skillnad från Gagarins blygsamma varv runt jorden flög Titov hela 17 varv och tillbringade totalt 25 timmar och 18 mituter i rymden. Kennedy gnisslade tänder i Vita Huset medan sovjetledaren jublade. Sovjet behöll sin ledning i kapplöpningen. Kommunismen ledde över kapitalismen och faran var stor, enligt amerikanerna, att man skulle få en röd måne.
Så äntligen. Den 20 februari 1962 lyckades NASA få ut sin förste astronaut i omloppsbana. Överstelöjtnanten , som i dag är USA:s meste astronaut, flög sin Mercury 3 med namnet Friendship 7, tre varv runt jorden. Efter knappt fem timmar gjorde Glenn en säker landning i Stilla Havet. Nu var man ikapp igen, men hur länge skulle det vara och vad var nästa steg. Ja, det var kanske inget tekniskt framsteg det handlade om när Sovjet blev först igen den 16 juni 1963. Denna gång handlade det om att få ut den första kvinnan i rymden. fullbordade hela 48 varv runt jorden. Det skulle dock dröja nästan 20 år innan nästa kvinna fick en flygtur i rymden.
Den 22 november 1963 stannade världen upp. I Dallas, Texas, under ett endagsbesök mördades USA:s president John F. Kennedy. En av de många frågor som dök upp var hur det skulle gå med rymdprogrammet som varit en av Kennedys skötebarn och stora dröm. Svaret på den frågan fick man då beslöt att fortsätta i sin företrädares fotspår och i en vacker gest lät han döpa om raketbasen till The John F. Kennedy Spacecenter. Ett namn som behållits intill dessa dagar. Kennedy själv skulle ha uppskattat detta och NASA skruvade nu upp tempot för att också infria presidentens mål om en bemannad månlandning före 1970.
Den 8 mars 1965 var det dags igen. Sovjetunionen befäste sin ledning i rymden genom att övertelöjnanten blev den första människan att företa en rymdpromenad. I USA rasade NASA:s ledning och astronauterna. Hur kunde detta ske? Skulle USA fortsätta att vara den ständige tvåan i denna kapplöpning? Var månen redan förlorad till kommunisterna? Nu måste man göra något drastiskt. Ja, ironiskt nog var detta sista gången som Sovjet ledde. När gjorde om Leonovs bravad den 3 juni samma år. White stannade ute längre än vad Leonov gjort och därmed gick USA ikapp – och förbi.
Gemini-projektet
Från Alan B. Shepards katapultfärd till 186 kilometer över jordytan till början av 1965, sekdde alla amerikanska rymdfärder i enmanskapslar kallade Mercury. Ed Whites rymdpromenad skedde av naturliga skäl från en tvåmansfarkost. Gemini- projektet tog över där Mercury slutat. Man visste nu att man var tvungna att finslipa många av de detaljer som dykt upp under resans gång. Bland annat hade man problemet med månlandaren. Detta skulle innebära att man var tvungen att docka två moduler med varandra i det tyngdlösa vakuum som rymden utgör. För att göra förberedande experiment utvecklades raketsteget Agena, som kunde skjutas upp i förväg och som man sedan kunde göra dockningsövningar med. Meningen var att det första försöket skulle ske med Gemini 6 i oktober 1965, men efter uppskjutningen klickade Agenastegets motor och modulen kom aldrig upp i omloppsbana. Då ingen annan reket fanns tillgänglig fick man skjuta upp starten för Gemini 6.
Nu framfördes planer på att sända upp två bemannade farkoster mer eller mindre samtidigt. Man visste att dess inte kunde docka med varandra, men de kunde öva den något känsliga rendezvous fasen. Den 4 december sände man sålunda upp Gemini 7 med paret och vid spakarna. De skulle agera mål för Gemini 6 som skulle skjutas upp några dagar senare. Dock inträffade en försening och först den 15 kunde och lyfta för ett rendezvous. Övningen kunde genomföras och vid ett tillfälle var de båda farkosterna så nära varandra som tre decimeter. Efter nära 26 timmar i rymden ansåg besättningen på Gemini 6 sig ha löst sina uppgifter och begav sig åter till jorden. Borman och Lovell stannade ett par dagar till och när de återvände hade de tillbringat 330 timmar och 35 minuter i rymden. Sammanlagt hade man avverkat 206 varv i omloppsbana.
Gemini 8, som sändes upp den 16 mars 1966, höll på att bli USA:s första rymdkatastrof. Astronauterna och var uppsända för att genomföra en dockningsövning med ett Agenasteg. Själva dockningen genomfördes lugnt och säkert, ett framsteg för projektet, men sedan inträffade något. Scott upptäckte plötsligt att farkosterna börjat rulla utan orsak och påpekade detta för Armstrong. Denne gjorde sitt bästa för att stabilisera farkosterna, men detta lyckades inte till fullo. Man antog att problemet låg hos Agenasteget och lösgjorde därför Gemini från Agena. Tvärt emot vad man antagit började nu Geminifarkosten snurra allt häftigare. Inga manuella kontroller fungerade och markkontrollen fick anstränga sig till det yttersta för att finna en lösning på problemet.
Då började åter spakar och rattar att fungera som de skulle och Armstrong och Scott lyckades slutligen häva rullningen. Trots detta fattades beslut om att korta av Gemini 8:s färd och man beordrade ned farkosten till jorden. Något snöpligt avslutades den planerade tredagarsresan efter bara 10 timmar och 41 minuter. Återinträdet och ladningen gick som planerat och inga ytterligare missöden inträffade. En senare undersökning av kapseln gav vid handen att en av lägeskontrollrakterna inte stängts av som beordrat utan stått öppen vilket orsakat den okontrollerade rotationen.
De efterföljande fyra Geminifärderna förbättrade och förfinade dockningsförfarandet och man övade också på att arbeta utanför kapseln. Det första av dessa experiment genomfördes av i Gemini 9 som blev så trött av ansträngninen att han fick kallas in i farkosten i förtid. Det dockningsförsök med Agena som han och kollegan Thomas Stafford skulle genomfört kunde dock inte fullföljas. Anledningen till detta var att Agenasteget inte frigjorts som det skulle och en dockning var omöjlig. Däremot simulerade man dockningar och genomförde bland annat en skenmanöver som skulle komma att användas i den förestående Apollo-projektet.
och fick uppdraget att med Gemini 10 genomföra ett möte med två andra farkoster. Man skulle möta den Agena som fanns kvar efter den oturliga Gemini 8 färden och en egen som sköts upp strax innan Gemini 10. Man skulle möta sin egen Agena först och starta dennas motor och sedan stiga till mötet med Agena 8. Man hade aldrig övat att starta Agenastegen tidigare så detta innebar en risk. Det var dock något som inte kunde undvikas eftersom man närmade sig slutet på Geminiprogrammet och man var därför tvungna att skynda på en smula. Ett annat moment innebar att Collins skulle företa en rymdpromenat och genomföra en provhämtning från Agena 8. Allting genomfördes perfekt.
Den sista av Geminfärderna var nummer tolv. Ombord fanns James (Jim) Lovell och . Genom att lära från tidigare färder var Aldrin bättre utrustad för arbete utanför kapseln bland annat med kroppslinor som han kunde fästa antingen i Agena eller Gemini och speciella fothållare som fanns monterade i arbetsutrymmet i servicesektionen. Tack vare detta kunde Buzz Aldrin vistas ute i nära två och en halv timme utan att bli tillnärmelsevis så trött som exempelvis Cernan hade blivit. Totalt hade Geminiprojektet varit en triumf för NASA och av sovjetiska framsteg hade man inget sett på länge. Nu var man säkra på att man hade kopplat greppet och gjorde sig redo att gå in i nästa fas.
Apolloprogrammet – månen nästa
En djup tragedi drabbade det amerikanska rymdprogrammet i inledningen av Apolloprojektet. Under en marktest av en Apollokapsel antändes det rena syret i kabinen och katastrofen var ett faktum. Efter femton sekunders häftig brandutveckning var elden utbrunnen och de tre astronauterna döda. Bland dem två av de tyngsta namnen i USA:s rymdhistoria Edward White och Vrgil (Gus) Grissom. Den tredje mannen var . Detta inträffade den 27 januari 1967 och de tre astronauterna skulle enligt planerna ingått i den första bemannade Apolloflygningen. Den haverikommission som tillsattes kom aldrig säkert fram till vad som orsakat olyckan. Troligtvis rörde det sig om en klämd ledning som givit ifrån sig gnistor som sedan antänt det rena syret. En bidragande orsak till att astronauterna inte överlevt var att kabindörren saknade explosionslås, något som ansetts för riskabelt, men som kunde räddat männens liv. Som det var nu orkade de inte öppna dörren…
Som situationen nu var, kom Apolloprogrammet av sig och den första bemannade färden påbörjades inte förrän den 11 oktober 1968. Man hade naturligtvis gjort en del obemannade testflygningar och den Apollokapsel som nu användes hade beteckningen Apollo 7. Den var en lyckat provtur på elva dagar som företogs av astronauterna , och . Besättningen framförde dock vissa klagomål på att de fått alldeles för många uppgifter att utföra under den dryga vecka de skulle vara ute i rymden.
Med Apollo 8 kom månen allt närmare. Den 21 december startade färden från Cape Canaveral med Jim Lovell, Frank Borman och ombord. Destinationen var månen, även om man inte skulle landa utan genomföra en rekognoseringsfärd. Rymdkontrollen i Houston, Texas, blev mycket orolig när Frank Borman blev kraftigt illamående efter att kapseln passerat Van Allens strålningsbälten. Borman kvicknade dock till mycket snart och alla kunde andas ut. Apollo 8 gick in i månens gravitationsfält tidigt på Julaftonens morgon och man lyckades lägga sig i en bana 111 kilometer över månytan. På Juldagen passerade man 10 varv runt månen och turades om att läsa högt ur Skapelseberättelsen över radion. Därefter tände man Apollomotorn för att begynna färden hem till jorden igen. 16 664 kilometer fårn jorden separerades kommandomodulen från servicemodulen och man återinträdde i atmosfären med en hastighet av drygt 39 000 kilometer i timmen.
Apollo 9 flögs av , och mellan den 3 och 13 mars 1969. De övade bland annat i rendesvouz och dockning med månlandaren i bana runt jorden. Månlandaren flögs sedan i bana runt månen med Apollo 10 för att generalrepetera inför en månlandning. Besättning denna gång var Stafford, Cernan och Young. Young stannade kvar i Apollo 10 medan Stafford och Cernan genomförde övningen med landaren. De styrde denna till en possition 15 kilometer över månens yta och avskilde därefter nedfärdssteget och återvände med retursteget till moderfarkosten och dockade. Innan man återvände till jorden avskilde man retursteget från Apollomodulen. När besättningen på Apollo 10 återinträtt i atmosfären och gjort en säker landning, kungjorde NASA att det första försöket att landsätta människor på månen skulle ske tidigast den 16 juli detta år, med Apollo 11.
Ett litet steg för en människa…
När Apollo 11 lämnade startplattan på Cape Canaveral den 16 juli 1969, inleddes slutet på rymdkapplöpningen. Besättningen, som bestod av Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, var på väg till månen för att landa där. Man hade med hjälp av åtskilliga fotografier beslutat att landningen skulle ske i Stillhetens Hav, Mare Tranquilatis och att Armstrong och Aldrin skulle följa med månlandaren. Collins fick det något mindre glamorösa uppdraget att sköta Apollomodulen i omloppsbanan. Färden gick som planerat och var relativt händelselös. Allt flöt på perfekt och man nådde månen på avsedd tid. Den 21 juli, svensk tid, inleddes landningen av månmodulen som givits namnet Örnen och när månlandaren tagit mark sändes det världsberömda meddelandet: Houston detta är Stillhetens Bas. Örnen har landat. En stund senare, klockan 03.56 svensk tid, steg Armstrong ut ur landarmodulen och klev ner på månens yta. Hans ord vid detta tillfälle är inte mindre välkända: ”A small step for man but a giant leap for mankind – Ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten.”
Fotot av Aldrin när han klättrar ner för stegen som besökare nummer två är klassisk, liksom bilden av den amerikanska flaggan i sin stålram. President ringde till månen för att gratulera och astronauterna påbörjade sitt arbete. Man placerade ut en laserreflektor, en seismometer för att mäta månbävningar och en aluminiumfolie för att samla partiklar från solvinden. Astronauterna samlade också in 22 kilo mark och stenprover som skulle undersökas i ett laboratorium på jorden. Armstrong och Aldrin förflyttade sig kanske 100 meter från månlandaren under sin vistelse på månen. Armstrong var först ut och sist in och den totala tid han tillbringade på månytan var 2 timmar och 31 minuter. I och med detta avslutatdes kapplöpningen till månen och Sovjetunionen kungjorde att man från och med nu skulle begränsa sina rymdfärder till banor runt jorden
Efter Apollo 11 följde sex ytterligare bemannade månfärder varav fem genomfördes enligt planerna. Bland annat förde man med sig en speciell månbil som gjorde att man kunde förflytta sig större sträckor än de 100 meter som Armstrong och Aldrin gjort. Besättningen på Apollo 17 reste 35 kilometer med sin månbil och stannade i drygt 22 timmar på månytan. Denna sista bemannade månfärd genomfördes i december 1972. Vart tog då den sjunde månfärden vägen? Ja, det är en historia för sig och ett mirakel.
Veteranen Jim Lovell skulle äntligen få resa till månen. Med sig hade han och . De startade den 11 april 1970 med Apollo 13 och skulle landa vid Fra Mauroformationen. Två dagar efter start, den 13 (fast det var ingen fredag), exploderade en syretank för elkraftsförsörjning i servicemodulen. Ytterligare ett berömt citat uppkom: ”Houston, we have a problem.” Problemet var dessutom mycket allvarligt och kunde mycket väl ha lett till döden för de tre astronauterna. Tack vara mod och uppfinningsrikedom lyckades de ta sig tillbaka till jorden efter att ha rundat månen med hjälp av månlandarens motor. Denna månlandare kom att tjäna som livbåt för de tappra tre som oskadda återvände till jorden den 17 april. Lovell kom aldrig till månen eftersom Apolloprojektet lades ned i och med Apollo 17.
Lista över alla astronauter som flög med Apollo 7 - 17
Apollo 11: Människan har tagit sig från Jorden till Månen
Jurij Gagarin
Alan B. Shepard
Virgil I. Grissom
John Glenn
Edward H. White
Jim Lovell & Frank Borman
Michael Collins & John Young
Gus Gissom, Ed White
& Roger Chaffee
Apollo 1 efter branden
Frank Borman
Apollo 11, Armstrong, Collins
och Aldrin
Apollo 13 efter explosionen
Samtliga bilder utom Gagarin © NASA